CAROLINA I USA

Hollla!

Ett ord om helgen - grym. I fredags var vi ju som sagt på football-game och igår på eftermiddagen åkte jag, Linsday och Marieke till the Mall för shopping och för att hitta en klänning till Lindsay vilket vi gjorde, sjuuuuuuuukt fin. Jag köpte inte mycket, ett par braxor och ett linne. Marieke däremot.... Inne på forever 21 i 2½ timme medans jag och Lindsay bla gick och åt och gick och hittade en klänning. Marieke är hur som helst HUR kul som helst hahaha, hon är one of a kind. Skrattar hela tiden när jag är med den människan. Vi lämnade mallen vid 9(....) och åkte och köpte glass!! Ovanligt va. Jag kör på samma varje gång; Peanut Butter n' Chocolate & Reese's Peanut Butter Cup och ovanpå det, smält Peanut Butter. Men nej, jag gillar inte Peanut Butter. Hehehehehe.

Efter glassen åkte vi hem till Lindsay och hängde ett bra tag innan hon skjutsade hem mig. Idag så plockade Lindsay & Marieke upp mig och vi åkte hem till Lindsay där hennes lillasyster hade födelsedagslunch, vääääldigt god mat. Sen hängde vi mest och testade massa kläder och klippte till en massa inför imorgon... Tarzan-day haha.

Kvällen har jag hursomhelst spenderat med att göra ingenting, bara ätit. Har under senaste timmen suttit och läst korsbandsbloggar vilket säkert verkar trist och meningslöst för någon som inte har dragit av det. Ett år sen exakt idag och det är lite läskigt faktiskt. ALLA verkar känna samma sak, det är ibland som dom tar orden ur munnen på mig, jag kände exakt samma sak. Jag har inte tagit upp det men det är så att jag är ganska säker på att jag dragit av samma korsband igen. Det glappar och det hoppar ur och det känns inte bra vilket är läskigt jobbigt. Jag hatar mitt knä mer än allt annat. Här är lite jag läste, det är läskigt hur lika man kan tänka.

"Hursomhelst, det jag vill komma fram till är att det känns som om jag bara har en chans kvar. Jag har två opererade knän och längtar att få spela fotboll efter 2 års uppehåll. Men tänk OM det skulle smälla igen, då kanskemitt knä aldrig ens kommer fungera i vardagen. Ska man riskera det "bara" för att få spela fotboll? Ska man tänka mer på framtiden? Är mina nya korsband starkare än förut? Är det bara en tillfällighet att slita sönder två korsband under 1.5 år när man tidigare varit helt skadefri?"

"Jag saknar att prestera. Att få beröm. Uppskattning. Behöver nån som behöver mig liksom. Som korsbandsskadad jobbar man ensam i det tysta under flera månader och jag saknar så enkla saker som ”Bra Emelie!” när man slår en bra passning eller att någon kommer fram och säger något positivt till mig efter träning. Sånna saker kan verkligen få mig att leva. Uteblivna ord slår mig hårt i magen men jag sväljer det och ser glad ut. Eller, jag försöker i alla fall."

"Jag vill svettas, jag vill spela fotboll i regnet, jag vill göra mål, jag vill slå ett inlägg, jag vill bära matchtröja, jag vill köpa nya fotbollsskor, jag vill vinna, jag vill bli fälld, jag vill få gult kort, jag vill springa i djupled, jag vill spela fotboll."

Ni bryr er säkert inte men det är så tungt, jag vill kunna göra det jag vill och inte behöva begränsas. AHHHH jag blir galen. Om det är av väntar troligtvis en ytterligare operation när jag kommer hem... Vill inte ens tänka på det just nu. Jag är glad att allt är så bra här, det gör det så mycket lättare att inte deppa ihop över tanken på att jag troligtvis inte kommer kunna spela fotboll här... Somsagt, det är tungt.

Hursomhelst, lägger in lite bilder! Veckan som kommer, kommer att bli grym.
Förresten fick jag hem ett brev idag... Hahaha.



Marieke och jag!





Poooolisss.



Haha den ni, fick en gratis glass med den också.